Nu vågar jag påstå att vi är riktigt duktiga på att rida in unghästar. Tjolahopp :-)

På två veckor har vi tagit Aciano från ängslig gosse med präktigt sadeltvång till lugn och fin nästan ridhäst.

Det trodde inte ens jag hur positiv jag än försökte vara.

Men vårt snigeltempo har återigen visat sig gå fort. Tvärtom vad man tror alltså.

När nu Bailarino står på box och Aciano är sällskap får vi försöka göra något roligt av eländet.

Kenneth och jag har jobbat Aciano 2-3 korta pass nästan varje dag och det har gett resultat.

Jag har hängt och klängt och viftat med tröjor och allt tok man kan tänka. Jag har hängt med hela min vikt osv.

Idag kom Ingrid och fick prova att kliva ombord.

Aciano stod helt stilla med sänkt huvud. Vi var noga med att inte göra för mycket. Efter två uppsittningar slutade vi och då var han helt slut.

Väldigt lätt att förivra sig när det går bra. Men om man håller ett långsamt tempo hinner man se när gränsen för vad hästen orkar just den dagen är nådd.

Oj, så nöjda vi var alla tre. Jag kan knappt fatta att det gått så fantastiskt bra. Lite stolt tillåter jag mig att vara både över oss och hästen.

En blomma till oss!