Inga fel hittades. Hm, lite lurigt. Bästa medicinen är grönt gräs och det har vi gott om.

Jag har gått och betat henne ett tag och efter det käkade hon hö också.

Nu har jag försökt värma upp mig. Lyckades inte riktigt. Tusan så kallt det är när man är stilla. Men det är bara att dra på sig stallpaltorna igen och longera häst. Jag får springa med henne så jag får upp värmen.

Skönt ändå att tänderna var OK och inget annat heller hittades.

Dagens väder har inte varit nådigt. Förfrysningsvarning! Då är det underbart att kunna jobba hästarna i stilla ro på kvällen.

Futura verkade lite ur slag i morse, men piggade på sig när vi släppte ut.

Vi tog in tidigt på grund av den isande vinden och de fick lunchhö inne.

När vi gav hö runt 17 så visade Futura inget intresse för mat. Hon ville hellre ligga och vila. Åh nej, inte kolik väl? Det blev till att traska runt, runt. Hon ville gärna trava,vilket antagligen betydde att hon inte hade speciellt ont. Hon visade inga tendenser till att vilja rulla sig.

Nåväl vi hade trevligt sällskap av Ingrid och Estela. Ingrid red Stellisen för första gången på länge (3 månader ) men det var precis som om det varit igår. De har vilat sig i form :-)

Jag ägnade mig åt lilla sjuklingen och Ingrid tog en runda på Azora också. Hon har också fått vintervila, men var back in business. Mycket piggare än i höstas. Jag har varit väldigt nöjd med hennes utveckling när jag jobbat med henne och det var kul att få se henne med någon annan och bara stå och titta på.

Jag har precis varit ute en sväng till med Futura. Hon har ingen aptit. Trots det är hon pigg och vill trava.

Det lär bli en lång kväll. Jag kan inte gå och lägga mig förrän hon verkar vara utom fara. Lillgumman är betydligt ämligare än en del andra av våra hästar. Så det kanske inte är så farligt. Hon är en liten ömtålig blomma ;-)

Efter en lång vintervila för både folk och fä slängdes sadeln på Futura.

Hon smågnäggade när Ingrid gick in i boxen med sadeln och det bådade gott.

Jag hade lagt ut några bommar och ställt ut en dröse koner. Alltid bra att ha något att fokusera på. Inte bara springa runt. Det blir trist både för oss och hästen.

Jag jobbade henne från marken. Lillgumman hade vilat sig i form. Travade superfint och det blev till och med någon galoppfattning från stillastående utan att hon rusade.

Ingrid hängde och klängde lite. Allt så lugnt och fint.

Var vi nöjda? Yes! Allihopans :-)

Tänk när vi kan träna lite mer lättklädda.

Efter att ha kört med 4-hjulsdrift för att kunna ta mig fram på vägen ner till tjejerna så kände jag att positiva vibbar behövdes. Snabbt ;-)

Lunch ute med rar katt i sällskap återställde balansen.

Solen värmer härligt skönt. Jag skulle ju egentligen åka och köpa bläck till skrivaren, men jag tror de har öppet ikväll.

Eller näst intill. Fy vilken isande vind. Det är nu man skulle ha Jerry Williams sjungande om det stora vemodet som rullar in. Fast särskilt vemodig är svårt att vara med en strålande sol.

Katterna har farit ut och in flera gånger. De tror visst det blivit varmare om de springer in fem minuter och sedan ut igen. Sorry kissarna, life sucks.

Vi har agilitykurs idag också och det får bli värmande soppa till lunch.

Hästarna får tidigt lunchhö inne. Det går inte att lägga ut i hagen med den här blåsten. Våra innehönor klagar som vanligt inte :-)

Jag lägger upp ett par värmande bilder. Snart nog kommer det att se ut så här.

Tredje helgen i rad med hundagility. Ridhustaket nästan lyfter av alla glada tjut och stormen som brakade igång i eftermiddag hjälper till.

Katterna vägrar konsekvent att vistas ute när vi har hundbesök. De har blåst runt en timma på gården nu och luftat av sig överskottsenergi. Hoppas de kan tänka sig att hålla sig lugna i natt.

Pållarna fick komma in lite tidigare och det var utan protester. Det är bra skönt med ett stall ibland.

Nja så fin solnedgång var det inte ikväll, men man får drömma väl?

Jag fick ett mail från Rombos ägare i Tyskland, Frau Raupers-Weller, och hon är så glad i honom och hon tackar oss för att ha fött upp en så fantastisk häst. Det är väl klart att man blir helt tårögd, eller hur?

Han var en sanslöst vacker bebis och jag får säga att han fortsätter på den banan. Han var en liten myra när han föddes och vi trodde nog att han skulle så förbli. Han var bara 154 när han såldes (fyra år), men har nu kommit upp i 158 och växer tydligen fortfarande (sex år till sommaren). Från att ha varit tänkt som lite all-round familjehäst börjar de nu planera för mer showiga varianter. Hans nya matte ligger i hårdträning för att hänga med i svängarna.

Jag blir så glad för jag tycker att hon rider honom trevligt. Allra gladast blir jag över den allra sista bilden där det står "bästa vän". Det är inte bara vad han presterar som räknas.

Tänk att vi fått så bra ägare till alla våra uppfödningar! Nästan osannolikt lyckligt :-)

Evisen och Figge plockade hem flest poäng i SIAPREs dressyrchampionat. Det var väl inte helt självklart att de skulle den vägen vandra när han köptes lite lätt smällfet, men vacker.

http://www.siapre.se/hem/siapre-championat/championat-2014-20931164

Så vi går här och myser och tänker på våra fina avkommor.

Det blev ju bara för tråkigt att ha dem i skilda hagar. Min fundering var om Bailarino nu börjat mäta styrkan mot Aciano lite väl mycket och slagsmålen blev mer riktiga slagsmål än bara roligt kampande. Det är helt normalt för hingstar i den åldern att flytta hemifrån och bilda en egen flock med ston, så det vore bara ett vanligt vildhästbeteende om detta var fallet. Om än trist för då kunde vi inte ha dem tillsammans.

Vi vet inte vad som orsakade Bailarinos sår. Det behöver inte alls vara ett slagsmål. Han kan ha stuckit sig på en hård kvist från en tistel eller vad som.

Men vi började ändå tänka på vad vi vill göra och hur vi ska ha det. Ska vi ha kvar dem som hingstar? Ska de få gå var för sig? Ska vi ha kvar eller sälja? Osv, osv många sömnlösa nätter blev det. Ibland måste man omvärdera verksamheten.

Efter moget övervägande fick vi för oss att kastrera. Men sedan ändrade vi oss igen och funderade på att frysa in semin. Ja, ni hör hur svåra beslut det är. Det är definitivt när det väl är gjort och jag tycker INTE om ingreppet. Grabbarna har blivit så stora att det innebär operation på klinik. Inte som vi alltid gjort tidigare, stående i stallgången. Ja men då blev ju det också lite struligt. Tänk om det går åt fanders. Tänk om de ramlar vid uppvaket osv, osv.

Varför kan inte livet bara vara enkelt och fullständigt självklart?

De har gått åtskilda i nästan tre veckor och de förstod inte alls poängen. Bailarino var som vanligt att hantera. Han är faktiskt lugnast av de två, tro det eller ej. Aciano körde terre à terre hela vägen in från hagen. På slakt grimskaft tack och lov så han var lika snäll som vanligt, men ack så tråkigt han hade haft det hela dagen sa han. Och blöt på ryggen av snön. Oh herre min skapare det är det absolut värsta som kan hända denne herre.

Matte tröttnade och sa att om de inte kan gå ihop och bära sig åt som folk så skulle kulorna åka och därmed basta. Husse gav med sig och idag släppte vi ut våra små gangsters tillsammans. Blev de glada, eller blev de glada?

Lite luggslitna var de allt när vi tog in dem men såååå harmoniska. Tacka fasiken för det som de härjade. Inget blodvite uppstod mycket märkligt nog, men lite päls fattas här och var. I början blev jag lite tveksam till om det här skulle gå vägen för de var riktigt på hugget. Mer än jag sett någon gång tidigare. Dock går man inte in och går emellan två 600 kg kamphingstar och tjoar att "så små pojkar, nu ska ni vara snälla mot varandra". Det fick bära eller brista. När jag tittade noga såg jag att de mycket sällan bet varandra, eller sparkade så det träffade. Det var nästan hela tiden klipp med tänderna i luften.

Det var banne mig värt nervositeten för att få se dem tillsammans igen. Nu får de vara hingstar ett tag till. Kanske.... eller.....