Jag brukar vidhålla att det är hästarna som väljer oss. Lyssnar man på hästen brukar man inte ha en chans. Då kan man försöka vara hur rationell som helst.

Frédéric Pignon är en hästmänniska av icke denna värld. Hans fru, Magali Delgado, likaså. Magalis familj föder upp lusitanos och i en intervju har Frédéric berättat om just detta med att välja häst.

Han sa att man måste följa sitt hjärta och välja en häst som man verkligen känner talar till en. Om man söker en häst som kan samla poäng på tävlingsbanorna t ex, men man inte känner den där extra hjärtklappningen för, får man en bra häst givetvis som utför sina rörelser korrekt och samlar sina poäng. Men man kommer aldrig att känna den där speciella magin som man gör med en häst som talar till ens hjärta.

Väljer man enligt ”hjärteprincipen” kan man även tillsammans med en tämligen alldaglig häst utföra magiska saker.

Det var så roligt att läsa detta för så har jag alltid sagt. Känner man att man mött en själsfrände så löser man alla problem, om det uppstår några, och man får en relation som överträffar allt.

Frédéric berättar om en riktigt besvärlig häst som en ganska oerfaren kvinna blev totalt förälskad i och ville köpa. De försökte på alla sätt avråda henne från att köpa den, men hon var orubblig. Eftersom hon såg bara det goda och vackra i hästen blev den helt omvänd i hennes vård. De fick 20 goda år tillsammans.

Kenneth och jag pratade om vårt gamla besvärliga halvblod idag och undrade hur han skulle blivit om vi köpt honom nu istället för 15 år sedan. Troligen helt annorlunda och kanske t o m trevlig.

Ibland känner jag att det skulle vara roligt att ta mig an en rehabiliteringshäst, men sedan kommer jag till sans igen. Jag är väldigt nöjd med våra supersnälla, lättarbetade hästar.

Vi har pratat en del om det som hände när Aciano sprang till grannen och ju mer vi tänkt på det ju mer har vi insett vilket fantastiskt temperament både han och Bailarino har. Bailarino som står helt allena kvar i hagen efter det dramatiska som hänt, men som trots detta går och betar helt lugnt när vi kommer ut på morgonen. Det hade ju varit helt normalt om han rusat runt och skrikit efter sin kompis.

Jag var säker på att grannen tagit fel när jag såg hur lugn Baila var.

När en 5-årig hingst blivit så skrämd att den rusar iväg till grannen kan ju precis vad som helst hända där. Jag får erkänna att jag såg en hel del obehagliga scener för mitt inre när vi slängde oss i bilen med grimman och åkte iväg.

Visst sa ju grannen att han gick där helt lugnt, men det vågade vi knappt tro på. Hur skulle han reagera när vi skulle fånga honom osv? Det var helt otroligt att se honom strosa bredvid de andras hage utan att ha ställt till med den minsta oreda. Och när han kom fram och stack huvudet i grimman…

Först ett par dagar efteråt när vi landat insåg vi verkligen vilken kille vi har! PRE-temperament när det är som bäst.