Vi har lagt avelsplanerna på is till nästa år. Kom på oss själva med att ha lämnat hela vårt annars så respektfulla förhållningssätt till våra hästar och att stress och prestation hade fått smyga sig in.

Från att ha varit en väldigt trevlig stund där Kenneth och jag tog in Aciano med ett sto i ridhuset, lugnt och sansat, till att det igår blev en snurrig tillställning med en frustrerad hingst och ett sto som inte ville vara med.

Ingrid var snäll och kom hit igår eftermiddag så att de kunde vara två om att hantera Aciano. Han förstår inte alls hur man gör och behöver guidning. Man tror ju att det liksom ska vara nedärvt, men ack så är inte fallet alla gånger. Är det då två personer, en på var sida, kan de styra honom på ett annat sätt. Han hoppar gärna och fort från sidan nämligen.

Vi var inne på morgonen med honom och Aguila och han kom helt galet flera gånger. Stackars Aguila stod där och tog emot honom på ryggen några gånger, men det ledde inte till något produktivt.

Han blev förstås helt frustrerad den stackaren. Och Aguila besviken, både på honom och mig (som höll henne). Aguila är ju min soul-mate bland stona och mista hennes kärlek och förtroende vore hemskt. Hon är min klippa.

Vi hade bestämt med Ingrid idag för ett sista försök. Men när vi testade stona mot hingstarna i gången i stallet visade de inget större intresse.

Jag har inte sovit i natt utan bara grunnat på vad som hänt, vad som kan hända och vad vi egentligen håller på med.

När jag kom ut i stallet låg Bailarino och sov och friden var fullständig.

Kenneth och jag tog ett snabbt snack och vi hade tänkt lika och beslöt att vi lägger ner projektet för i år. Det var märkligt det som hände när vi väl bestämt oss. Det var som en frid la sig över hela gården, oss och våra djur. Allt blev lugnt och stilla. Lite spöklikt nästan.
Aciano var tillbaka till att vara ”fars lille påg” som står och slickar hans händer kärleksfullt, från att ha varit en stolle som, om han inte fick ett sto, skulle kunna tänka sig att betäcka husse.

Från att ha känt oss väldigt ledsna känner vi oss nu mycket nöjda med vårt beslut. Jag har bett Aguila om ursäkt för att jag lyssnade dåligt på henne och jag tror hon accepterade.

Hingstarna har hela tiden varit som ler och långhalm, tack och lov. Med gemensam ansträngning joggade de runt i hagen som stona varit i på natten och genomsökte den på alla goda dofter.

Vi har lärt oss massor så jag ska inte säga att vi ångrar att vi startade projektet som ju tyvärr inte leder till några föl. Jag är bara glad att vi tog vårt förnuft till fånga och lyssnade på våra älskade kamrater igen.

Vi fick återigen bekräftat hur hästarna läser oss och våra känslor, utan ord.

Så fort prestation kommer med i bilden blir ens synfält dimmigt. Oavsett vad det gäller.

Corredor, Acianos helbror, bor i Finland och han ska bli pappa för andra gången. Ett fint connemarasto väntar hans föl. Han vet tydligen hur man gör i alla fall ;-) Vi får hoppas lillebror lär sig till nästa säsong.

 

Två små stridisar. Capitano och jag tror Aciano.

Futura som bebis.