En viktig och intressant film om vikten att kunna läsa hästens kroppsspråk. Detta att leka med sin häst är ingen ofarlig lek. Det gäller att veta vad man håller på med. Det gäller också att ha befäst relationen väl innan man ger sig på något sådant. För oss som tittar på filmen är det väl ganska solklart att detta kommer att gå åt pipan, men tydligen inte för den som håller på med hästen eller den som filmar.

Jag tycker att klicker och andra alternativa sätt att umgås med sina djur är kul, men att lösa problem med exempelvis klicker har sina för- och nackdelar. En stor nackdel är att om man inte har koll på sina egna signaler riskerar man att få ett godistiggande monster och ännu större problem än man hade tidigare. Om allt funkar är det en kanonkul grej. Ta hjälp av en duktig tränare.

Som med allt faller det alltid tillbaka på oss själva. Vad säger vi med våra signaler? Hur duktiga är vi på att förklara för hästen vad vi vill? Säger vi det vi tror att vi gör? Frågorna är många och man blir aldrig fullärd. Den ena hästen är inte den andra lik osv.

Berättar man en sak för 10 personer så uppfattas det på 10 olika sätt. Och då uttrycker vi oss med ord i ett språk som personerna vi pratar med förstår. Tänk då så komplicerat det blir när vi ska uttrycka det vi vill utan begripliga ord, med enbart kroppsspråk. Hästarna är mästare på detta språk och de flesta av oss människor har bara lite sådär lagom koll.

Min lille påg, Baila, han har något fel i synapserna ibland. Vad säger man när man hittar en helt lerinpackad häst vid grinden glatt viftande med öronen? Ja, det är väl bara att plocka in honom i stallet och vad säger man sedan när han rullat sig i fina halmade boxen? Man hämtar kameran sedan stänger man butiken och går in och sätter sig i soffan och väntar tills leran torkat, eller hoppas att han rullar av sig eländet själv.

Kanske brås han på sin lilla mor?

De bjuder faktiskt på goda skratt också, inte bara pust och stön. Våra ston har varit helt tossiga i flera dagar när vi släppt ut dem i hagen. Galoppat iväg som ungston hela gänget, även de gamla madamerna.

Vi ger en bit morot, eller annat gott, när vi tagit av grimman. Då brukar de stå kvar snällt, få sin godbit och efter det går de lugnt iväg. Men idag for Azora iväg så fort grimman kom av. Full galopp. Efter 50 meter tvärnitar hon. "Fasiken, jag glömde ju min morot!". Hon galopperar tillbaka till mig och ställer upp igen och ser allmänt förväntansfull ut. Ja, det är väl klart att hon fick sin godbit. Sedan for hon iväg igen. Lite roliga är de allt :-)