Det samlas en del katter hos oss. En del mår bra och är fina, men de flesta ser tämligen bedrövliga ut. Inavelskatter med krumma ben och "krulliga" öron. Min hjärna säger mig att jag ska skrämma bort dem, men mitt hjärta kan inte.

Den senaste i raden är en röd hankatt. Givetvis okastrerad och revirmarkerande. Luktar inte gott. Han var väldigt skygg i början, men när han förstod att jag inte tänkte kasta något tungt på honom blev han alltmer orädd. Han brukade ligga i halmhögen och vila och när jag kom sprang han och gömde sig . När jag mött honom några gånger och pratat lite med honom, blev han mer och mer nyfiken. Senast jag såg honom pratade han med mig och då är det ju ännu svårare att skrämma bort honom. Nu har jag inte sett honom på ett bra tag. Kanske överkörd eller hittat nytt ställe.

Vi har ingen mat ute i stallet. Där går gränsen för vår snällhet. Vi utfodrade grannens alla inavlade katter med svindyr mat ett tag. Nu får det räcka. Våra katter springer in och ut i lektionslokalen och äter. Vi är ju mestadels på gården och då säger de till när de vill in och äta. På natten får de hålla tillgodo med möss.

Jag skämdes lite när jag kom på mig själv med att tänka att den där med de krumma benen vill jag inte ha som permanent katt. Vill inte att folk ska tro att vi missköter våra katter. Taskigt att tänka så kom jag på! Den stackaren kan ju inte hjälpa att han hamnat hos ägare som inte bryr sig. Så kommer han tillbaka och pratar med mig kanske jag veknar...

Men han hade det förhoppningsvis lika fint som de här kattungarna när han var liten.