När vi flyttade stona till ny hage öppnades en helt annan och kuslig värld för dem, tydligen... De som alltid kommit glatt galopperande till grinden och ställt upp sig i insläppsordning, när vi hämtat dem, de står nu en bra bit ner i hagen och vi får gå ner och hämta Aguila innan de andra kommer. När de kommer är det kalabaliken i Bender som uppstår.

Igår åkte jag på rygg in under linorna till en annan hage, medan jag glatt höll kvar Estela och Cassiopeia i en hand. Tänka sig! De ville inte gå undan tillräckligt när jag skulle stänga "grinden" (tre linor och lite bökigt) så Cassi fick linorna på sig och det var förstås inte så behagligt och både mor och dotter tog en jätteskutt framåt och jag bara flög iväg. Alltså fick den lilla bekräftat en gång till att grinden och in-utsläpp är jättefarligt.

Puh! Bara att börja om. Jag fick lite ny energi av att titta på Cesar i England och med Cassi iklädd repgrimma tog vi om allt från början idag. "Calm, assertive", hon fick inte gå före mig, hon skulle vara lugn, hon blev inte avplockad grimman förrän hon stod lugnt vid min sida osv, osv. Behöver jag säga att det gick perfekt?

Det är så lätt att bli invaggad i ett lugn när man gör allt enligt gamla rutiner. Helt plötsligt får man börja tänka lite själv också. Ganska nyttigt och det var ju bevis på att hästarna blivit alltför inrutade. Skadar inte med något som bryter gamla mönster.

Men det är också då man ser hur snabbt det går när något går fel. Samma som när man rider på lång tygel i skogen och hästen helt plötsligt far i luften för att en fasan flyger upp t ex. Otroligt så snabba de där djuren är!

Hagen är mycket blötare än vi räknat med, men med allt gräs är det i alla fall inte lergeggigt... än. Killarna (2 st) har 3 hektar för sig själva så där lär inte bli nertrampat i första taget.