Idag har vi haft begravning för min lilla faster och det tar allt på krafterna, även om vi vet att hon troligen har det bättre där hon är nu. Men hon var en människa som följt mig genom hela livet och det är klart att det känns vemodigt.

Hon var en fräck tjej på sin tid. Superengagerad i Lottakåren och en mycket duktig skytt. Hon köpte motorcykel på 40-50 talet och det var ovanligt. Min mor berättade att hon åkte på bönpallen. Detta var före min tid dock. Jag har bara sett foton på åkdonet.

Visst är det lite otäckt att när man går bort så reduceras man på något sätt till de saker man samlat på sig. Någon annan ska rota runt i ens tillhörigheter och värdera dem. Ska de sparas eller slängas. Är det bara skräp och "hur sjutton kunde hon spara på detta"? Min far var ganska rationell och jag kommer ihåg att han sa att "det är bara att beställa en container och skyfffla in alltihop". Men det är ju klart att man inte gör. Far var dessutom en hängiven fotograf och filmare så det fanns MASSOR med diabilder och V8-filmer. Det gick ju inte att spara på allt och det kändes hårt att slänga.

Jag hoppas att jag har kraft och klarhet nog att rensa i min röra innan det är för sent. 350 kvm hus och 875 kvm stall (i två plan) är ingen hit för en ensam dotter att ta hand om.

Nu ska jag dricka en gravöl med faster!