Nu i november har vi 8-årsjubileum som kursarrangör. Inte dåligt! Vi köpte gården i augusti 2002 och började renovera hela "klabbet". Vi använde den yttre stalldelen till våra egna hästar och hade en-två inackordering/ar. Det var på den gamla goda tiden när det räckte med 5 boxar till våra plus andras hästar!!

Den stalldel som är närmast lektionslokalen fick byggas om helt allt från att gjuta nytt golv till att mura boxar.

Vi hade fyra byggkillar som jobbade hårt, byggtorkar för att bruket skulle härda och alla slet som tusan. Ingen av killarna trodde vi skulle bli klara i tid till första kursen. De bara skakade på huvudet. Men då kände de inte oss!

Kvällen innan kursen anlände våra fina grindar till boxarna. Galler fick komma sedan. BINGO! vi hann precis som vi sa.

Ett par av kursdeltagarna hade islandshästar och de delade box och alla fick plats och kursen blev en succé.

Vi har fortfarande deltagare som kommer hit och som var med i den ljuva början. Det måste väl betyda att de trivs. Jag hoppas det i alla fall.

Jag sparar alltid snälla tack-mail och de tar jag fram och läser när nordanvinden viner och takpannorna lossnar. Då värmer de mailen så gott. TACk alla ni underbara människor som kommer hit och förgyller vår tillvaro.

I fredags köpte jag mig en ny symaskin. Den gamla hade hängt med i 28 år, även under syateljétiden. Snacka om kvalitet. Det har sytts hundratals galaklänningar på den. Nu blev det en lite enklare variant, men riktigt bra ändå.

Nya dynor behövdes till lektionslokalen och de som finns att köpa är fula, av dålig kvalitet och dessutom dyra. Därav mitt hemska besök på IKEA. Nytt tyg blev till nya överdrag.

Mina lata katter hjälpte inte till ett dugg. De bara väntar på att få pälsbeklä de nya antar jag.

Jag har inte sytt så mycket kläder sedan vi flyttade hit, men dotterns studentbalklänning fick jag äran att sy. Fyra år har gått...

Jag skrev om vårt omöjliga halvblod i förra inlägget och jag får göra ett inlägg till hans minne. Han var en svår häst och lärde oss massor. Otroligt intelligent och jag har många hästar att jämföra med.

Han lyckades alltid ta fram mina sämsta sidor och antagligen var det därför jag hade så svårt för honom. Det är aldrig trevligt att få sina sämsta egenskaper speglade, även om det är nyttigt.

När jag hade ringt och beställt avlivning skulle jag köra ett ärende och hade då Katherine Jenkins CD i bilen och jag förknippar alltid denna sång med Mandingo och blir alltid lite sorgsen till mods när jag hör den, även om den är vacker. Han levde med oss över 10 år och gör väl egentligen det fortfarande. Han var den typen som satte avtryck i själ och hjärta. Vi fick många goda skratt tillsammans samtidigt som det var blod, svett och tårar också.

Snygging! 19-20 år gammal, men i sitt eget huvud unghingst!

Här tillsammans med Rob, på en kurs för Anna Twinney. Mandingo gillade Rob skarpt och de två hade passat som hand i handske. Vi försökte ge bort honom, men de personer som skulle kunnat klara av honom hade ingen möjlighet att ta honom. Att sälja honom var aldrig aktuellt. Han var då 20 år och vi ville att han skulle få stanna hos den som tog honom. Alltid stor risk att en sådan häst blir en "vandrare" och det var inte det sätt vi ville att han skulle sluta sina dagar.

"Dingomannen" du lärde oss massor och jag får väl tacka dig trots allt...   och jag spelar min minnessång med K Jenkins för dig.

Nu är årets föl inskrivna. Vi väntar fortfarande på färganalysen på Bailarino. Jag tror han blir brun och vete katten om jag inte nästan önskar det också. Jag har haft fuxaversion sedan vårt fux-halvblod och de "halvblodsmänniskor" jag talat med vill inte ha fux. Lite bakvända världen alltså hos PRE-folk. Måste erkänna att jag fick lite Joakim von Anka-syndrom ett tag, men det har gått över. Men han är ljuvlig, ljuvlig den lille oavsett färg. Ninfa lämnar tydligen bara den typen av ungar. Alla fyra hingstarna är bara så fantastiska. Älskvärda personligheter.

Vårt halvblod. Vacker som en dag och ganska förfärlig att ha att göra med. Så går det när man faller för "good looks". På bilden 19 år gammal.

Här är stamtavlorna till årets föl.

Corazona G:

http://www.lgancce.com/lgpreancce/asp-publico/arbolGenealogicoPRE/ConsultarArbolGenealogicoPRE.aspx?ID=astIDQ2dWcQ=

Bailarino G:

http://www.lgancce.com/lgpreancce/asp-publico/arbolGenealogicoPRE/ConsultarArbolGenealogicoPRE.aspx?ID=q4aAoQLcE1g=

Jag blir lite stambokstossig ibland och tycker att det är rysligt snyggt med enhetliga linjer. Indio G har bara L (Lovera) och det ser prydligt ut. Ninfa var redan betäckt när vi köpte henne, så vi kan inte stoltsera med att ha gjort detta helt själv. Äsch då...men snyggt är det ändå och fin är han.

Indio G:

http://www.lgancce.com/lgpreancce/asp-publico/arbolGenealogicoPRE/ConsultarArbolGenealogicoPRE.aspx?ID=gs1KrOOjOmk=

Nu är Norte tillbaka igen och lämnar semin och då är det faktiskt så att Ninfa måste leverera ett stoföl till oss så vi kan få betäcka med honom. Jag har berättat det för henne och hoppas hon är lydig gumma. Tar vi honom till Ninfa blir det inavel så det skriker och då föds nog ungen med 8 öron eller 7 ben. Inte så bra... Men nu har vi blandat upp blodet med det bästa tänkbara, Utrerano VII.

Mycket märkliga saker pågår nu i PRE-världen och det börjar kännas obehagligt. Intrigmakeri och förtal. Det är inte bra.

Avundsjuka kan vara positivt om det är i liten skala. Det kan sporra en att gå vidare mot nya djärva mål, men missundsamhet är något helt annat. Det är en negativ kraft som aldrig för något gott med sig.

Positiva saker som skrivs om PRE är till gagn för oss alla. Det spiller över på alla uppfödare. Fuegos framgångar i VM har betytt väldigt mycket. Folk som aldrig skulle tittat åt en PRE innan har nu börjat fundera på att det kanske inte är en så dum häst ändå.

Att missunna sina kollegor framgångar är att spilla av sin egen energi och den kan väl behövas till goda saker, speciellt i det här vissna vädret.

Vi, på vårt stuteri, har inga egna hingstar och jag kunde bara luta mig bakåt och strunta i allt som sker och fortsätta importera semin från kvalificerade hingstar.

Sverige är ett litet pluttland i PRE-världen och om vi ska börja skriva våra egna lagar och sätta oss över ANCCE:s regelverk då bekymrar det mig. Det är INTE att arbeta för rasens bästa i mina ögon. Att jag skulle ha fel i detta det kan jag inte riktigt få in i min hjärna.

Jag tycker inte vi ska rota i alla som varit, men vi måste väl för tusan se till att det blir rätt och riktigt framöver???

Nog känns sommaren avlägsen...

Vi tog in hästarna vid 14-tiden och åkte in till farfar och firade Fars Dag. När vi kom hem tjoade Aguila och tyckte det var dags för mat, trodde vi...

Om man går ut i stallet från sadelkammaren står man mitt emot Acianos box och det gjorde jag. Vi stod och kelade helt uppslukade av vår lilla mysstund. När jag vänder mig om ser jag att hela stallgången är en enda röra. Alla grimskaft ligger ut i gången, alla höpåsarna ligger huller om buller och alla kraftfoderhinkar är välta. Jag blev så perplex att jag missade 160 cm Azora som nöjd stod mitt i röran!

När jag samlat mig lite ser jag henne och det var antagligen därför Aguila skrek på oss. Vårt kloka ledarsto.

Jag måste ha missat stänga Azoras boxdörr. Som tur är får våra hästar väldigt lite kraftfoder så även om hon käkat allt hade hon inte fått i sig mer än kanske 1 kg. Nu hade hon bara vält hinkarna och inte ätit något.

Hon hade gnagat på alla grimskaft och ätit äpplen i en plastpåse (genom påsen) och käkat upp morötterna i en hink.

Hon hade arbetat sig genom stallet och inte hunnit bort till lillhingsten, eller inte vågat. Men han var kolugn och inte det minsta upprörd, så jag tror inte hon varit där.

Det blir till att dubbelkolla alla dörrar hädanefter. Turligt nog hade vi haspat porten mot gårdsplanen pga regnet och även mot gödselstacken.

En mycket nöjd liten gumma leddes tillbaka till sin box.

Äventyrlig söndag.   

Jag skrev igår en del frågor som rör PRE-förening/förbund, semin mm och sedan tog jag bort inlägget igen.

Anonym pajkastning på Bukefalos är inte min melodi. Jag hoppas att de av mina kollegor jag pratat med och som delar mina åsikter skriver en kommentar och stöttar mig nu. Jag vet att vi är många och "united we stand" heter det väl? Jag känner mig mer som Don Quijote...

Jag fick frågan om jag fått på moppo för mitt inlägg och därför tagit bort det. Så är inte fallet. Men det säger ju en hel del om klimatet i föreningen när någon tror detta.

Jag undrade i det bortttagna inlägget varför inte den svenska förening sätter ut direktivet från ANCCE om att semin från basgodkända hingstar är förbjudet? Den danska föreningen har öppet gått ut med detta.

Jag undrar också varför jag måste ansluta mig till ett korsningsförbund för att komma in i den renrasiga föreningen, eller om jag missförstått allting?

Jag undrar också hur förbundet ska kunna driva denna frågan helt opartiskt när så många själv använt semin från basgodkända hingstar.

Nu är egentligen inte frågan enbart om semin, utan mer om hur vi som medlemmar ska kunna lita på att vi får all information. Det får inte bli så att den information som läggs ut filtreras efter vad som passar vissa medlemmar. Då tycker jag vi är farligt ute.

Vi måste väl ha ett så öppet klimat att vi vågar fråga om saker och ting utan att riskera att "få på moppo"?

Nästan hela styrelsen avgick för några månader sedan och en ny styrelse har tydligen tillsatts utan val och utan information till medlemmarna. Den kallas inte interimsstyrelse och ska väl då vara vald?

Den här typen av frågor brukar mötas med svaret, sluta tjafsa och jobba för rasen istället. Men det är väl precis det jag gör??

Jag går inte till personangrepp. Jag säger inte att kvaliteten är dålig på någon häst osv, osv.

Vi föder upp en dyr hästras och jag tycker därför att vi har extra stort ansvar mot våra kunder.

Nej, nu ska jag ut och klappa på Rocinante. Ha en god lördag  

Tänkvärd film, eller hur? Det måste ha varit fler än jag som grät framför TV:n när "Uppdrag granskning" visade hur senildementa personer låstes in på natten och lämnades helt utan personal. Jag tittade på den gamla mannen som vandrade omkring i sina nätbyxor med blöja och jag tänkte på min egen far. Tänk om det varit han. Eller den lilla damen som bara ville ha någon att prata med för hon hade ont och kunde inte sova.

Det gör ont i själen att se sådant.

Nu är Gotardo, Azoras och Futuras pappa, såld till Chile för att förbättra PRE-aveln där. Trevligt i och för sig och vi är glada som har två ston efter honom.

Nu lär det inte bli så lätt att få semin från honom. Vi som tänkt ta honom igen till Aguila. Hoppas de har tankat upp lite...

Azora 1 år

och 2 år gammal.