Jag skrev om vårt omöjliga halvblod i förra inlägget och jag får göra ett inlägg till hans minne. Han var en svår häst och lärde oss massor. Otroligt intelligent och jag har många hästar att jämföra med.

Han lyckades alltid ta fram mina sämsta sidor och antagligen var det därför jag hade så svårt för honom. Det är aldrig trevligt att få sina sämsta egenskaper speglade, även om det är nyttigt.

När jag hade ringt och beställt avlivning skulle jag köra ett ärende och hade då Katherine Jenkins CD i bilen och jag förknippar alltid denna sång med Mandingo och blir alltid lite sorgsen till mods när jag hör den, även om den är vacker. Han levde med oss över 10 år och gör väl egentligen det fortfarande. Han var den typen som satte avtryck i själ och hjärta. Vi fick många goda skratt tillsammans samtidigt som det var blod, svett och tårar också.

Snygging! 19-20 år gammal, men i sitt eget huvud unghingst!

Här tillsammans med Rob, på en kurs för Anna Twinney. Mandingo gillade Rob skarpt och de två hade passat som hand i handske. Vi försökte ge bort honom, men de personer som skulle kunnat klara av honom hade ingen möjlighet att ta honom. Att sälja honom var aldrig aktuellt. Han var då 20 år och vi ville att han skulle få stanna hos den som tog honom. Alltid stor risk att en sådan häst blir en "vandrare" och det var inte det sätt vi ville att han skulle sluta sina dagar.

"Dingomannen" du lärde oss massor och jag får väl tacka dig trots allt...   och jag spelar min minnessång med K Jenkins för dig.

Nu är årets föl inskrivna. Vi väntar fortfarande på färganalysen på Bailarino. Jag tror han blir brun och vete katten om jag inte nästan önskar det också. Jag har haft fuxaversion sedan vårt fux-halvblod och de "halvblodsmänniskor" jag talat med vill inte ha fux. Lite bakvända världen alltså hos PRE-folk. Måste erkänna att jag fick lite Joakim von Anka-syndrom ett tag, men det har gått över. Men han är ljuvlig, ljuvlig den lille oavsett färg. Ninfa lämnar tydligen bara den typen av ungar. Alla fyra hingstarna är bara så fantastiska. Älskvärda personligheter.

Vårt halvblod. Vacker som en dag och ganska förfärlig att ha att göra med. Så går det när man faller för "good looks". På bilden 19 år gammal.

Här är stamtavlorna till årets föl.

Corazona G:

http://www.lgancce.com/lgpreancce/asp-publico/arbolGenealogicoPRE/ConsultarArbolGenealogicoPRE.aspx?ID=astIDQ2dWcQ=

Bailarino G:

http://www.lgancce.com/lgpreancce/asp-publico/arbolGenealogicoPRE/ConsultarArbolGenealogicoPRE.aspx?ID=q4aAoQLcE1g=

Jag blir lite stambokstossig ibland och tycker att det är rysligt snyggt med enhetliga linjer. Indio G har bara L (Lovera) och det ser prydligt ut. Ninfa var redan betäckt när vi köpte henne, så vi kan inte stoltsera med att ha gjort detta helt själv. Äsch då...men snyggt är det ändå och fin är han.

Indio G:

http://www.lgancce.com/lgpreancce/asp-publico/arbolGenealogicoPRE/ConsultarArbolGenealogicoPRE.aspx?ID=gs1KrOOjOmk=

Nu är Norte tillbaka igen och lämnar semin och då är det faktiskt så att Ninfa måste leverera ett stoföl till oss så vi kan få betäcka med honom. Jag har berättat det för henne och hoppas hon är lydig gumma. Tar vi honom till Ninfa blir det inavel så det skriker och då föds nog ungen med 8 öron eller 7 ben. Inte så bra... Men nu har vi blandat upp blodet med det bästa tänkbara, Utrerano VII.