Idag var det jakt på grannens mark, vid sidan av våra hagar. Det gick åtta rådjur i en flock när jakten startade men det blev snart bara sju stycken. Jag trodde jag skulle känna en viss tillfredsställelse när den rosenätande besten föll, men det var förfärligt. Vi var ute med hö till våra hästar när det hände och jag vände bort blicken efter första skottet. Jag ville inte se mer. Jag nöjer mig med min teoretiska del av jägarexamen för jag inser att jag aldrig skulle kunna skjuta på ett levande mål. Att peppra ett pappdjur gick väl an, men fyyyy så ledsamt med en levande varelse.

De andra sju räddade sig genom våra hagar och undkom. Hela gänget med harar kom också undan.

Foto från den 20 mars förra året. Oh nej! då vill jag ha vår i år.