Ja, den enda sanna glädjen är skadeglädjen, så nu ska jag berätta hur förvirrad jag har varit. Givetvis är jag inte såhär knäpp numera...

Vi pratade, på en annan blogg, om att låsa sig ute osv.

Här kommer tre episoder i mitt liv.

Det var en gång för länge sedan, innan mobiltelefonernas tid. Alexandra var liten bebis och satt i bilbarnstolen och sov gott. Jag parkerade bilen, glömde att jag hade nycklarna i rattlåset, låste förardörren, drog igen den och gick runt för att plocka ut Alex. Tja, nu hade jag låst in bebis, handväska med husnyklar och allt annat. Tror ni jag fick lätt panik? Detta var en vardag och inte många människor var hemma. Jag måste ju ha tag på en låssmed och det snabbt. Jag kunde inte lämna bilen utan uppsyn någon längre tid. Tänk om lillan vaknade... Till slut hittade jag en gammal tant i ett hus mittöver gatan och jag fick ringt till låssmeden. Usch, det var svettigt.

Nästa gång var en sen kväll, en smällkall vinter. Jag skulle köra från Universitetet och jag hade en liten Lancia Y10. Den hade manuell choke, som behövde gå på fullt ös i början. Den hade också egenheten att dörren ibland kunde gå i baklås. Behöver jag säga mer? Jag startar, i med full choke, och går ut för att skrapa rutorna. När jag står bredvid bilen, som vrålade på full choke, hör jag hur dörrlåset säger "klick". Bilen hade låst mig ute, vilt vrålande. Herregud! Jag fick ringa Kenneth som gjorde en brandkårsutryckning med extranyckeln. Vi hade 3,5 mil till Universitetet. Inte kul! Kändes lite fånigt att stå och le bredvid bilen, när folk tittade skumt på mig.

Tredje gången var vid ridhuset. Jag hade kört dit med Mandingo för att träna. Mandingo är den äldre gentlemannen på fotot (här 21 år, och numera död). Hans medryttare var med, som tur var. Jag skulle lasta av lite grejor ur bilen. Hästekipaget var i ridhuset. Jag grejar och donar, lägger nyckeln i bakluckan och slår igen denna. Givetvis var alla dörrar redan låsta. Ha, ha, nu blev det låssmed igen. Nu börjar det väl bli riktigt kul, eller hur.

Den dagen hade min instruktör backat över sin mobiltelefon. Jag tror vi borde stannat kvar i sängen? 

Jag har kört med stödhjulet, på släpet, nere också drygt en mil. Det gick utmärkt, om man inte tänker på hur däcket på stödhjulet såg ut förstås.

Ja, så här disträ "var" jag.

Tilläggas bör, att det gick några år mellan varje incident. 

 

Alex

5 augusti 2009 17:18

men lilla mor min, de låter verkligen som om vi e släkt :P ja har ju gjort så mycke så mycke ja me. som den gången ja körde bil på motorvägen och tänker fullt panikslagen, och blir kall i hela kroppen, att ja glömt bilnycklarna hemma...

 

Teija

5 augusti 2009 17:54

Hihi, skönt att höra att jag inte är ensam om att göra tokerier ibland. Hm. Men blir man visare av det, det undrar jag allt;)
Hoppas att du får en fin kväll:D

http://varannandag.bloggagratis.se

 

Ann-Britt

5 augusti 2009 18:13

Min lilla ungen min. Du är ju ännu värre än din mor! Men den var bra!
Teija, nej jag tror nog man är på status quo ändå... Fast det gör livet lite roligare, åtminstone för dem runtomkring.

 

Truddelutt

6 augusti 2009 19:19

Vilken stilig häst!

Hihi, jag har oxå varit med om att bildörren har gått igen och blivit låst medan jag har skrapat rutorna. Jag fick först ringa till min syster för att se om hon var hemma (hon hade reservnyckeln till bilen) och sedan ringa till pappa så att han kunde åka förbi systra som fick gå ner med nyckeln och sen fick pappa fortsätta till mig (som var på jobbet 1.6 mil från stan). Shit happens så att säga. :)

Kul att du tittade in.
Konserten var bättre än vad den ser ut att vara . :)

http://truddelutt.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Allt som allt tror jag att jag varit i ridhuset 7-8 gånger med Cassiopeia. Hon har gått från tämligen hysterisk till att kunna sittas på under dessa få gånger. I mitt tycke ganska fantastiskt. Idag har Ingrid stått i stigbygeln och vi gick några ...

Jag har nu en blogg på den här adressen:   https://gustavsborgcom.wordpress.com/     ...

Hur bekvämt som helst! Vi deltar i tävlingen Årets Svenska Måltidslitteratur 2015 som Måltidsakademiens BIblioteksstiftelse i Grythyttan utlyser varje år. 2013 deltog vi med vår första bok Året runt på Gustavsborg. Alla tävlingsbidrag finns med i mon...

Svalorna flyttar på samma datum varje år, nästan. Förrförra året den 12:e september, ifjol och i år den 14:e. Det blir så tyst när de lämnat och kvar står jag med all skit som ska skrubbas bort ;-) Nåväl de små mygg- och flugfångarna är väl värda en ...

Att visa sårbarhet/utsatthet är en utmaning för vår självbild, det vi tror på och känslan utmanar våra invanda mönster. Det vi kan fråga oss är vad är det som utmanas? Vad är vi rädda för? Vad måste kanske ändras för att acceptera denna insikt? Vår r...